Ebolakrisen i Demokratiska republiken Kongo fortsätter att skörda dödsoffer.
Läkare utan gränser (MSF) varnar för allvarliga brister på flera fronter: inom diagnostisering, smittspårning och samarbetet med lokalsamhällena.
Den norska infektionsläkaren Elin Hoffmann Dahl arbetar i Kongo. Hon har bekämpat ebola fem gånger tidigare, men har aldrig upplevt en liknande situation som nu.
– Det är väldigt dramatiskt. Väldigt snabb spridning. En helt annan skala än vi har sett på väldigt länge.
– Det här är ett utbrott som kommer att pågå väldigt länge, tyvärr.
Över 2 500 fall har bekräftats i Kongo. Ebolautbrottet är i en mycket aktiv fas och har ännu inte nått sin topp, enligt landets hälsomyndigheter.
Världhälsoorganisationen WHO bedömer dessutom att det verkliga antalet kan vara till och med fyra gånger så stort som de offentliga uppgifterna.
Hög dödlighet
Den nuvarande krisen som började i mitten av maj är redan det tredje största ebolautbrottet någonsin, och smittspridningen ökar snabbare än under någon tidigare ebolaepidemi, med 80 nya bekräftade fall på en dag.
Farhågorna om en snabb eskalering har besannats och situationen är ytterst oroväckande, konstaterar Anneli Eriksson, forskare i katastrofmedicin vid Karolinska institutet.
– Det har blivit mycket större spridning, på nya platser och på landsbygden, vilket är oroande för att det då är svårt att nå människor.
Det pågående utbrottet som orsakas av den sällsynta Bundibugyostammen av ebolaviruset är lyckligtvis inte lika dödlig som Zairevarianten, som har orsakat de flesta tidigare ebolautbrotten.
Sedan maj har likväl över 1 000 personer dött i Kongo. Det betyder att ungefär 40 procent av de insjuknade inte kan räddas.
Att så många dör beror, enligt Eriksson, på att personer som insjuknat tvekar in i det sista, och uppsöker vård först när de redan är ordentligt sjuka.
– Ju sjukare man är då man kommer till sjukhuset, desto större risk är det att man inte kan behandla sjukdomen.
Fastän man inte kan säga att någon grupp skulle vara mer mottaglig för viruset, är det ändå ofta en högre dödlighet bland småbarn och gravida, eftersom det är svårare att ge dem en effektiv behandling, förklarar Eriksson.
Hela familjer stryker med
Elin Hoffmann Dahl leder ett av MSF:s läkarteam i Beni, i Norra Kivu, som gränsar till den hårdast drabbade provinsen Ituri där utbrottet började.
Smittan har spridit sig i nästan hela Ituri, och nästan 95 procent av Kongos samtliga nya ebolafall upptäcks där.
Den norska läkaren berättar hur djupt ebolapatienterna har påverkat henne. Inte enbart för att de är svårt sjuka, utan också på grund av sjukdomens dynamik.
Många unga drabbas och sjukdomen sprider skräck i hela samhällen.
Smittan sprids snabbt genom närkontakt med sjuka: familjer på sju eller åtta personer har dött, en efter en annan.
– Det gör enormt intryck på dig. Jag har inte upplevt att familjen blir så hårt drabbad av andra sjukdomar.
”De riktiga hjältarna”
Läget är oöverskådligt på grund av att smittspridningen är snabbare än diagnostiseringen och smittspårningen.
Pressen på vårdpersonalen är hård. Den eskalerande situationen kräver att även hjälpinsatserna utvidgas till nya platser och sker i en allt snabbare takt.
Arbetet i kriszonen är oerhört utmanande, speciellt för dem som kommer i direktkontakt med patienterna, berättar Elin Hoffmann Dahl:
– Både för att patienterna är så sjuka och för att det är krävande att uppleva att man inte lyckas rädda dem.
– Och så finns det självklart en rädsla för att man själv kan bli smittad, och att man kan föra med sig smittan hem till familjen.
Ett stort antal internationella hjälparbetare är på plats i Kongo, men Hoffmann Dahl vill ändå betona att den största insatsen görs av de lokala.
– De riktiga hjältarna är de som jobbar i sitt eget land. De är verkligen bärbjälken i det vi gör. De är kontinuiteten som är där dag efter dag över lång tid.
Våld, strejker och tomma plånböcker
Vårdpersonalen och de övriga medarbetarna är överbelastade och behöver mer internationellt stöd.
Det är brist på personal och nödvändig materiel, såsom skyddskläder, testutrustning och fordon, men smittspridningen försvåras också av andra faktorer än rent medicinska eller logistiska.
Väpnade konflikter som pågår i området tvingar människor på flykt och försätter sjukvårdarna i fara.
Frontlinjerna flyttar på sig och hjälparbetarna måste känna rätt personer för att kunna förhandla fram tillgång till de smittodrabbade områdena.
Men det är inte enbart våldet mellan beväpnade grupper som orsakar farosituationer.
Chauffören Ovide Maliabo, som transporterar sjukvårdspersonal i Rwampara, en gruvstad i provinsen Ituri, berättar för The Guardian hur arbetet dessutom blivit farligt på grund av invånarnas misstro mot myndigheterna.
Enligt Maliabo har han och hans kollegor utsatts för direkta attacker:
– Vid ett tillfälle undkom vi med nöd och näppe att bli lynchade.
Maliabo understryker att det är skamligt att de professionella inte ens får betalt när de riskerar sina liv.
Sjukvårdspersonal och andra medarbetare inledde nyligen en strejk eftersom de inte fått lön. Strejkdeltagarna hävdar att de inte alls har fått betalt för sitt arbete sedan de allra första ebolafallen uppdagades i maj.
På annat håll har hjälparbetarna protesterat mot den ökande arbetsbördan och de svåra arbetsförhållandena.
Närheten och tilliten är avgörande
Även om befolkningens förtroende är helt avgörande för epidemibekämpningen har både Elin Hoffmann Dahl och Anneli Eriksson full förståelse för den lokala misstron och de upprörda känslorna i det konflikt- och virusdrabbade området.
– Befolkningen reagerar på ett sätt som jag tror väldigt många av oss hade reagerat på. De är rädda, säger Hoffmann Dahl.
Att den underutvecklade hälso- och sjukvården plötsligt intresserar globalt väcker misstänksamhet i Kongo, konstaterar Eriksson.
– Världen runt omkring bryr sig mycket mindre om barn som dör i malaria eller luftvägssjukdomar. Men ebola – det bryr man sig om. Människor undrar: är det egenintresse eller vad handlar det om?
Hoffmann Dahl poängterar att samhällenas skepticism till utomstående hjälpinsatser är naturlig också för att ebolasymptomen inledningsvis är generella.
– Det är svårt att acceptera att det är ebola, att det inte bara är en annan virussjukdom.
Eftersom dödligheten dessutom är så hög är de drabbade ännu mer motvilliga att uppsöka stora vårdcentraler där smittan kan spridas, där det tillsvidare inte har erbjudits någon specifik behandling mot bundibugyoviruset och där de inte kan ha kontakt med sin familj.
Hoffmann Dahl och Eriksson är överens: behandling måste också ges på mindre vårdcentraler på landsbygden.
Avstånden och osäkerheten skapar en grogrund för ryktesspridning som måste bekämpas precis som smittospridningen.
– Det är jätteviktigt att man kan arbeta nära befolkningen och ha en dialog om vad som behöver göras, betonar Eriksson.
Potentiellt banbrytande medicin
Trots att situationen i Kongo förvärras finns det ändå en del ljusglimtar.
Ebola spreds tidigare också i Ugandas huvudstad Kampala, men där friskförklarades den sista patienten nyligen.
Och även på forskningsfronten finns positiva nyheter.
Förra veckan fick forskare i Storbritannien tillstånd att testa det första bundibugyovaccinet, men det tar ändå månader innan vaccinet kan prövas i Afrika.
Däremot har den första kliniska prövningen av två experimentella behandlingar redan kommit i gång i Kongo. Båda har gett goda resultat i djurförsök.
Anneli Eriksson säger att framstegen är lovande, men hon varnar för att medicinerna generellt fungerar sämre om behandlingen fördröjs.
– Fastän vi har behandling, så måste allt annat fungera för att människor faktiskt ska ha en ökad chans att överleva.
Ett ytterligare läkemedel lanserades förra veckan. WHO har stora förhoppningar för medicinen som ska ges i förebyggande syfte till dem som exponerats för smittan.
Elin Hoffmann Dahl säger att medicinen förhoppningsvis hindrar personerna från att insjukna och sprida smittan vidare.
– Det är en helt banbrytande studie. Speciellt nu då vi inte har ett vaccin, så vore det ett oerhört viktigt verktyg. Och om det fungerar för ebola, så kan det också fungera för andra utbrottssjukdomar.