När skolan börjar efter sommaren känner många skolelever en blandning av förväntan och nervositet. Nyklippt hår, kanske lite nya kläder och en fräsch skolväska. Men när vardagen väl rullar igång kan det visa sig att allt inte är så lätt och roligt som det först verkade.
Skolpsykolog Camilla Walden och lärare Lotta Vaenerberg var gäster i programmet Lite klokare och delade med sig av sina mest konkreta råd.
Lotta Vaenerberg har en nästan trettio år lång erfarenhet av lärarjobbet, närmast med barn i de lägre klasserna i grundskolan. Camilla Walden jobbar med barn från första klass i grundskolan upp till ungdomar i gymnasiet.
Den vanligaste frågan föräldrar ställer är ”Hur var det i skolan i dag?”. Oftast får man inget vettigt svar, utan ett ”Det var bra”, också när man som förälder känner att något inte står rätt till.
– Frågan är ofta för stor och svår att svara på. Barn kan ha olika anledningar till att de inte berättar: de vill kanske inte göra föräldern orolig, de är helt enkelt trötta eller kan inte lägga ord på hur dagen varit, säger Vaenerberg.
Lotta Vaenerbergs tips: Använd en skala så att barnet få ge dagen ett vitsord mellan 4 och 10, eller en tumme upp eller ner.
Camilla Waldens tips: Ställ små, konkreta frågor såsom ”Vem satt du bredvid i matsalen?”, ”Vad fick dig att skratta?”
Så här kan du bra få en öppning på en diskussion.
Varför är barnet så trött?
De första veckorna är många barn ovanligt trötta och känsliga. Camilla Walden menar att det beror på alla intryck under dagen. Barnen ska hålla reda på sina saker, sitta stilla, koncentrera sig och förstå sociala regler.
– I de lägre klasserna handlar det mycket om alla nya intryck, medan i högre klass ofta om det sociala samspelet som blir mer komplicerat och utmattande.
För att hjälpa barnen att återhämta sig rekommenderar hon att tänka på motvikten till det som gjort barnet trött. Om de har suttit stilla hela dagen kan motion vara bra. Om dagen varit full av sociala krav kan lugnt pyssel eller en ljudbok vara rätt medicin.
När vanlig nervositet övergår i oro
Normal nervositet de första veckorna är naturlig, men när ska man börja oroa sig?
Lotta Vaenerberg listar de vanligaste varningstecknen: att välja bort aktiviteter, man drar sig undan från kompisar, gråter mer än vanligt eller får sömnproblem. Ett tecken är också om morgnarna blir en kamp att få iväg barnet till skolan.
– Många barns största rädsla är att känna sig utanför, säger hon.
Camilla Walden lyfter också upp separationsångesten, som är vanligt hos fem- till tioåringar och hör till normal utveckling.
Men om det blir extremt svårt behöver man inte klara sig på egen hand.
– Kontakta först läraren. Tveka sedan inte att kontakta elevvården eller familjerådgivningen, säger Walden.
Vaenerberg betonar också lärarens ansvar att se alla elever, både de som agerar ut och de som sitter tysta. Hon säger att de måste upptäcka både konflikter och ensamhet.
Vad göra när barnet inte vill prestera?
Signaturen Mamma skriver:
Hur stöder och uppmuntrar jag bäst min högstadieelev, som tänker nöja sig med att göra endast så lite som behövs? Det handlar om ett barn, som alltid haft lätt för att lära sig och som utan att öva till prov får 8 och ofta till och med 9, om han bara ids svara på alla frågor.I årskurs 4–6 fick jag kämpa dagligen med att få iväg barnet till skolan (han gick nog alltid). Redan från första klassen upplevde hen att inget var nytt eller krävde övning, hen kunde stava rätt på en gång och räknandet gav inga utmaningar. Det handlar om ett barn som alltid varit nyfiket på ny kunskap och läst massor både böcker, serietidningar och fakta. Hen har pratat om att hen ska vidare till gymnasiet och siktar på högskolestudier.
Camilla Walden blir nyfiken på om eleven fått tillräckligt utmanande uppgifter på de lägre klasserna. Om skolan varit för lätt kan det leda till att eleven tappar motivation.
– Skolan är mycket upprepning och det kan vara frustrerande för en elev som förstår när hen hör saken första gången, säger hon.
Walden säger att underpresterande också kan bero på att man vill passa bättre in i gruppen. Det kan också handla om nedstämdhet.
Hon tipsar om att man kan försöka med någon sorts belöning när barnet presterar bra, till exempel att göra något roligt tillsammans. Men hon påminner också om att vara försiktig med belöningar, för det finns en risk att det krävs större och större belöningar i längden.
Lotta Vaenerberg ger rådet att kontakta skolan och fråga om mer utmanande uppgifter, inte fler uppgifter. Vissa elever får till och med göra gymnasiekurser redan på högstadiet. Men hon poängterar att inte kontakta skolan och begära det ena och det andra innan man diskuterat med barnet.
Det kan också handla om föräldrarnas höga ambitioner på barnet.
– Ibland måste man också som förälder ha is i magen och lita på att motivationen kommer tillbaka, säger Vaenerberg.
Mor- och farföräldrarnas viktiga roll
Om mor- och farföräldrarna bor nära familjen, kan de vara ett stort stöd för familjerna och en avlastning med hämtningar, mellanmål och läxhjälp. Men det är viktigt att relationen bygger på frivillighet.
– Frivillighet är hållbart, betonar Lotta Vaenerberg.
Mor- och farföräldrarnas hem kan vara en plats för återhämtning utan krav och frågor. De kan också fungera som bra samtalspartner när mamma och pappa känns ”för nära” att prata med om jobbiga saker.
Konkreta tips för att slippa kaos på morgonen
Alla föräldrar vill ha en fungerande vardag med tid för läxor, aktiviteter, återhämtning och familjetid.
Camilla Walden poängterar tydlighet och struktur i vardagen.
– Vardagen ska vara förutsägbar. Om mycket känns kaotiskt, ta då tag i en eller två saker i taget, inte alla tio på en gång.
Lotta Vaenerbergs viktigaste tips är mat och tid tillsammans. Många barn skulle behöva mer tid med sina föräldrar.
Hon betonar också vikten av att våga backa om vardagen har blivit kaotiskt. Det är inte en katastrof att hoppa över en aktivitet om familjen inte hinner, säger hon.
De första skolveckorna kan vara utmanande, men med rätt stöd och struktur kan både barn och föräldrar hitta en fungerande vardag.
– Och kom ihåg att det är okej att be om hjälp, säger Lotta Vaenerberg.