På kaféet Taht el shajara, som betyder Under trädet, sitter 19-åriga studenten Yasma Awar med datorn framför sig. Kaféet ligger några kvarter från Amerikanska universitetet i Beirut.
– Hur utmattande det än är måste vi fortsätta våra liv som vanligt, säger hon.
Yasma Awar har just påbörjat sitt tredje år på utbildningen till civilingenjör, och hon hoppas, vill och måste tro att nästa dag blir bättre.
– Det är vad som får det här landet att fungera. Vi tvingar oss själva att kämpa på. Vi kan inte ge upp.
Hon beskriver det libanesiska folket som mycket ambitiöst. Trots situationen de befinner sig i – den geografiska förbannelsen, som hon kallar den – vägrar hon ge upp hoppet om landets framtid. Åtminstone inte i förlängningen.
Från kris till kris
Libanon har sedan 2019 genomgått en rad kriser: en ekonomisk kollaps där det libanesiska pundet förlorade 90 procent av sitt värde, den stora explosionen i Beiruts hamn, covid och nu det andra kriget på kort tid.
Yasma Awar säger att libaneser har en god förmåga att återhämta sig. Hon berättar om när det var elkris i landet för några år sedan och människor var utan el sex timmar om dagen.
Då började folk installera solpaneler. Det blev både en lösning och en affärsidé. Resultatet stärkte ekonomin, gav invånarna elektricitet och ett visst oberoende från det statliga elbolaget.
– Det visar hur vi genuint kämpar och finner lösningar, något som gynnar Libanon som helhet, säger Awar.
Utlandet lockar
Enligt Utrikespolitiska institutet i Sverige vill 77 procent av de libanesiska ungdomarna lämna landet på grund av osäkra framtidsutsikter.
Med tanke på den instabila situationen är det fullt förståeligt att många vill flytta utomlands, menar Yasma Awar.
– Just nu finns det ingen framtid här. Jag har själv tänkt tanken på att studera i Europa, men med förhoppningen att återvända. Jag önskar att min hemstad kunde ta hand om mig, istället för att jag ska behöva oroa mig och kämpa för min framtid, säger hon.
I framtiden vill hon arbeta med att förbättra landets infrastruktur. Hon nämner kollektivtrafik med tåg, tunnelbana och spårvagn som skulle kunna avlasta de överbelastade vägarna. Och hon vill knyta ihop de större städerna på samma sätt som de en gång var.
Svårt med skolan
Fjortonåriga Jawad Hammoud kommer från byn Arab Salim, 15 kilometer från den israeliska gränsen. Tillsammans med sina föräldrar, tre bröder, mormor och morfar och en moster bor de sedan i mars bland bergen i Beiruts utkant.
Han och hans syskon studerar online. Även om Hammoud är ambitiös tycker han att det är svårt. Det är svårt med koncentrationen och han säger att ibland är huvudet så fullt av stress att det är omöjligt att lära sig. Han får lägga tre gånger så mycket tid på studierna än vad han gjorde tidigare, och han tror inte att alla klarar det.
Idrotten har blivit en del av räddningen, och varje vecka spelar han fotboll. Sporten hjälper honom att vara i nuet, och att inte tänka på något annat. På fotbollsplanen kan han lämna kaoset bakom sig och bara vara med sina nya kamrater.
Drömmen är läkaryrket
Hemma i byn har Hammouds farmor valt att stanna kvar.
– Det är hennes sätt att protestera, säger han.
Familjen är orolig för henne, men farmor menar att hon inte är rädd.
– Vi pratar ofta med henne, men hon låter sig inte övertalas, säger han.
Jawad Hammouds dröm är att bli läkare. Kanske kommer inspirationen från hans pappa som är sjukskötare. Drivkraften är att hjälpa andra, när så många människor har skadats i kriget. Men han säger också att framtiden ser mörk ut.
– Vår framtid är förstörd. Hur ska det bli för de yngre barnen som inte kan gå i skolan? De får ingen undervisning. Ingen kan säga att de har varit lata.
Det är osäkert när de kan återvända, men leendet spricker fram när han pratar om sin by och alla han saknar.
Redo för bakslag
I en lägenhet på sjätte våningen bor 33-åriga Hussein Allaham tillsammans med sin syster. Båda lämnade Syrien 2012. Utsikten från deras vardagsrum och balkong är vidsträckt över Beirut.
På dagarna arbetar Allaham som programutvecklare med en app för onlineundervisning i statliga skolor. Appen används av barn på flykt och barn som inte kan gå i skolan, eftersom många skolor är stängda och inhyser flyktingar.
– Det är omöjligt att försöka planera för ett vanligt liv när ens tillvaro ständigt omkullkastas av antingen interna eller externa anledningar. Man måste hela tiden vara redo att anpassa sig efter ett nytt bakslag. Det känns inte som om man kommer framåt, säger Allaham.
En annan sak som är svår är när så många väljer att lämna landet för ett bättre liv. Något som sliter hårt på vänskaps- och familjerelationerna, samtidigt som det kan vara den enda utvägen för unga människor att skaffa sig en bättre framtid.
För att hitta styrka och inspiration betyder naturen och träning mycket. Bergslandskapet med sina djupa dalar, skogen och havet finns inom räckhåll. Och vad gäller träning är det allt från klättring, parkour och yoga till cirkuskonster.
Trots sitt arbete inom mjukvaruutveckling är Hussein Allaham på väg att uppfylla en dröm: att gå på cirkusskola. Han har kommit in på en utbildning i Portugal till hösten. Det enda som återstår är beskedet om ett studentvisum.
Fotboll som en väg bort
På en idrottsplats i norra Beirut dribblar 18-åriga George Sallum lekfullt förbi sina motspelare i det mjuka kvällsljuset.
Varje kväll kommer han hit för att träna. Drömmen är att bli fotbollsproffs. För det krävs en flytt utomlands, eftersom fotboll inte är en tillräckligt stor sport här i Libanon. Istället är basket den stora sporten.
– När jag kommer hit glömmer jag allt annat. Fotboll får mig att må så bra. Det är som om inga bekymmer existerar.
Enligt Sallum sparar de flesta han känner pengar för att kunna lämna landet.
– De som stannar kvar kommer att bli fattiga. Det finns ingen framtid här. Vad du än studerar till kommer det inte att finnas jobb för alla, säger han.
Hur får det dig att känna dig?
– Hjälplös.