Det var Clarice Finells mamma som först fick diagnosen alzheimer, en tid efter coronapandemin. Hon var endast 70 år. Pappa, som är tio år äldre än mamma, fick sin diagnos ett par år senare.
Alzheimer är den allra vanligaste demenssjukdomen. Det är en långsamt men stadigt framskridande sjukdom som försämrar minnet och andra kognitiva funktioner hos den som drabbas.
Clarice Finells mammas alzheimer är mycket längre framskriden än pappans.
– Mamma tror ju att det är pappa som är sjuk. Demenssjukdomar är på det sättet barmhärtiga. Det är vi alla andra som det är tungt för.
Clarice Finells föräldrar har varit gifta i nästan 50 år och bor fortfarande i familjens hem, en över hundra år gammal villa lite utanför Helsingfors.
Hon åker hem till sina föräldrar minst en gång i veckan. Hon handlar för dem, betalar räkningar, reserverar läkartider och sköter andra löpande ärenden.
Den lösningen är en kompromiss då den binder henne och innebär en stor mängd arbete för henne som har egen familj och arbete.
Men den är ändå den bästa lösningen hon har kommit fram till.
Clarice Finell har funderat på många alternativ, även att flytta föräldrarna till ett serviceboende.
Föräldrarna har uttryckt att de vill bo kvar i sitt hem, en önskan dottern vill respektera.
Dessutom skulle de med största sannolikhet inte komma på samma boende på grund av att deras sjukdomar befinner sig i så olika stadier.
– Att jag skulle se till att de skulle bli separerade, att de skulle bo på olika ställen ... Jag tror att mitt hjärta skulle brista innan jag skulle klara av det.
Clarice Finell har tidigare erfarenhet av demenssjukdomar då hennes farmor led av alzheimer. Efter att farmodern flyttade in på äldreboende började hon rymma.
– Då sprang vi släktingar runt halva stan och letade efter henne. Och ofta hittade man henne på sådana ställen där hon hade bott tidigare. En gång var hon inne på en begravningsbyrå och skulle ordna en begravning. Men problemet där blev att hon inte visste vems begravning det var.
Hon vill unna sina föräldrar möjligheten att bo kvar hemma, men priset hon betalar är en konstant oro.
De klarar sig för att de är två. Om den ena av en eller annan orsak behöver flytta till en anstalt kan den andra inte heller bo kvar.
– Den dagen väntar jag inte så jättemycket på. Men jag vet att den kommer en gång.
Dilemmat med hemvården
Tre gånger om dagen kommer hemvården som ansvarar bland annat för att föräldrarna tar sina mediciner och äter.
Clarice Finell uppskattar dem som jobbar med hemvården, men eftersom de byts ofta fungerar det inte optimalt.
– Oftast förstår de inte heller att mamma är den som är den där riktigt sjuka, för hon är duktig på att maskera det. Pappa är jättetrött på att det hela tiden springer någon utomstående där, för han tycker ju att de inte behöver någon hjälp.
Clarice Finell arbetar som lärare i grundskolan och hennes elever är vana vid att telefonen kan ringa mitt i lektionen när hemvården har glömt nycklarna, vägbommen måste öppnas eller det har uppstått något annat problem.
Alla samtal från vårdpersonal och andra instanser kommer även de på dagtid. Eftersom hon är det enda barnet är hon den enda de kan ringa.
– Jag har nog faktiskt också funderat på att ta ett sabbatsår från jobbet och bara sköta dem på heltid, men ersättningen du får för att sköta dina föräldrar eller en annan närstående är så minimal att man inte kan leva på det. Dessutom kan jag ju inte lägga hela mitt eget liv på paus.
Behovet av säkerhetsventiler
Clarice Finell är gift och har ett barn i gymnasieåldern, Ceela.
– Det känns som att jag bara pratar om mina föräldrar med min man. Det finns inget annat samtalsämne egentligen mer. Och sedan är jag så utmattad att jag inte riktigt orkar träffa någon.
Hon försöker hitta nya krafter genom att få tankarna bort från alzheimer på sin fritid.
– Min favoritstund på vardagarna är när vi har frukostklubb med kolleger i skolan. Det är inte officiellt någon frukost, det har egentligen ingenting med frukost att göra. Vi sitter där och struntpratar. Jag kommer en halvtimme tidigare till jobbet bara för att jag kan sitta och snacka skit med de här människorna.
En annan livslina är hobbyn roller derby.
Roller derby är en kontaktsport där Clarice Finell numera fungerar som domare. Hon hade varit fascinerad av roller derby redan länge, men när mamman fick sin alzheimerdiagnos bestämde hon sig för att börja med en hobby.
Det är ingen slump att det blev just den här sportgrenen. Hon beskriver den som ett effektivt sätt att rensa hjärnan. Det är en sport på rullskridskor med högt tempo, mycket kontakt och många regler som man behöver hålla koll på.
– Du kan inte tänka på något annat. Adrenalinet som rullar i dig när du lite buffas på banan är ju helt otrolig. Det finns ingen annan sådan känsla, bästa känslan någonsin.
Men samtidigt finns smärtan där.
– Mamma kommer aldrig att förstå hur viktig den här hobbyn är för mig.
Hennes föräldrar har inte sett henne spela roller derby en enda gång.
Humor hjälper
En sak Clarice Finell delar med sina föräldrar är humorn. Den tar hon till vid dråpliga situationer.
Humorn verkar vara familjens superkraft. De småjävlas med varandra på ett kärleksfullt sätt och skrattar mycket.
– Man kan alltså inte ha att göra med någon som är demenssjuk om man inte har humor, för det uppstår helt absurda situationer varje dag.
Det kan hända att gården plötsligt är full med solpaneler som mamman beställt.
Eller så kommer det ett samtal från föräldrarna som klagar på att tv:n inte fungerar.
När dottern sedan kör ner till dem är det bara frågan om att de inte tryckt på rätt knapp på fjärrkontrollen.
Sitt eget barn har Clarice Finell inte velat lägga ansvar på. Hon beskriver ändå dottern som sin klippa.
– Hon kommer ihåg att säga att ”mamma du måste sitta ner och dricka te och läsa lite Allers mellan varven”.