Drygt tre timmar med förbindelsebåt från Slussen ligger Halsterö, som är en ö med ungefär femtio fast bosatta och många gånger fler sommargäster.
I fjol utkom första delen i Halsteröserien där Michaela von Kügelgen placerade den fiktiva ön i Stockholms skärgård på den litterära kartan.
I Sommar på Villa Hilda var det – som titeln anger – sommar, och i centrum för handlingen stod det nyöppnade pensionatet Villa Hilda samt personerna som såg till att verksamheten kom igång och blev en succé. Bland dem den tidigare kändiskocken Louise som sökte sig till Halsterö i hopp om en nystart i karriären och journalisten Thomas som sett sin stjärna dala och som kom till ön i brist på vettiga (eller några som helst) uppdrag inom mediebranschen.
Med en stor dos iver och energi lyckades den driftiga hembygdsföreningsordföranden Birgit göra Villa Hilda till en angelägenhet för hela ön – en viktig samlingspunkt för såväl öbor som sommargäster.
Sommaren på Halsterö blev en nystart såväl för ön som för Louise och Thomas, som fick se sina liv ta nya och otippade riktningar. Precis som sig bör i en äkta feelgoodroman.
Snålblåst i skärgården
I den fristående andra delen i serien, Hem till Halsterö, är det vårvinter. När Sanne anländer till ön blåser snåla februarivindar och livet är satt på paus.
Hennes mamma Birgit har drabbats av lungfibros och tiden är utmätt.
För Sanne, som nyss fått ett toppjobb som klimatexpert på en konsultbyrå i Oslo, kommer moderns sjukdom synnerligen olägligt.
Sanne känner sig fången och frustrerad. Hon är en karriärdriven arbetsnarkoman som har svårt att varva ner och slå sig till ro, även om hennes sjuåriga son Max stortrivs på ön.
Till trivseln bidrar Birgits granne, den hjälpsamma ekobonden Sebastian, som ensam tvingas ta hand om gården efter att såväl hustrun som fadern dött.
Sebastian blir den manliga förebilden som Max saknat i sitt liv, och när den frånskilda ekonomichefen Henrik från Helsingfors gör entré i berättelsen är det upplagt för ett drama som är både spännande och överraskande, men också lite osannolikt.
En gemenskap som bär
I både Sommar på Villa Hilda och Hem till Halsterö får vi följa människor som befinner sig vid ett vägskäl och som, antingen av nödtvång eller efter moget övervägande, kommer att fatta livsavgörande beslut.
Beslut som till en början kan te sig otänkbara, men som till slut visar sig vara följdriktiga.
För folk som är vana vid, och kanske också trötta på, det hetsiga och anonyma storstadslivet ger lugnet och den chosefria gemenskapen på ön anledning till självreflektion och möjlighet att fundera över ens prioriteringar i livet.
Men för att kunna hoppa av ekorrhjulet, ”downshifta” och satsa på ett liv som är mer kreativt och inte särdeles cashinbringande krävs också ofta att man har ekonomiska möjligheter att göra en omställning.
Michaela von Kügelgen följer feelgoodromanens konventioner på ett förväntat sätt. Vi möter mogna människor med livserfarenhet att falla tillbaka på: de har upplevt motgångar, blivit svikna och övergivna, drabbats av sorg och smärta, och känner sig vilsna i tillvaron.
När livet bjuder på en öppning eller en ny chans griper de tag i den, även om exitskylten kanske kommer lite olägligt eller högst oväntat och överraskande.
Vi har en idyllisk miljö där den sociala gemenskapen är av central betydelse – här finns ingen missämja eller missunnsamhet. Man håller koll och håller ihop: man stöder, uppmuntrar och hjälper varandra. En ny människa ses inte som ett hot, utan som en möjlighet.
Feelgood med studs och stuns
Även om feelgoodreceptet som Michaela von Kügelgen följer kan te sig rätt så schematiskt, lägger hon till en del kryddor som ger lite extra studs och stuns till berättelsen.
I böckerna bygger von Kügelgen broar mellan Svenskfinland och Sverige på ett lite kul sätt. Via de finlandssvenska männen Thomas (Sommar på Villa Hilda) och Henrik (Hem till Halsterö) kan författaren ta fasta på vissa kulturella och språkliga egenheter på ett naturligt sätt. Tänk till exempel memma och talko.
Genom bonden Sebastian kan författaren också lyfta frågor om vikten av och utmaningarna med en levande landsbygd i tider när klimatförändringen sätter sina tydliga spår, och i Sanne har vi en miljöexpert som kan ifrågasätta onödig bränsleförbrukning och tala för vikten av grön omställning – även om det sker på ett väldigt ytligt och snabbt förbiglidande plan.
I slutändan är väl också Hem till Halsterö en slags sagofantasi för vuxna.
Teman som barn med sociala utmaningar, utanförskap och mobbning i skolan flimrar förbi men fördjupas inte.
Sprickor och svärta, prövningar och problem förekommer i berättelsen men tillåts aldrig ta överhanden.
Även om Sanna framför kritik mot att folk, inklusive hon själv, strävar efter att visa upp en perfekt fasad och att sopa problemen under mattan är det svårt att utmana genrens inneboende premisser.
I en feelgoodroman får det inte bli alltför dålig stämning. Berättelsen ska vara lösningsinriktad, hoppingivande och durbetonad.
Berättelse med höga varvtal
Michaela von Kügelgen har en förmåga att mejsla fram gestalter som man ömmar för och vill väl.
Med hjälp av noga utvalda detaljer skapar hon trovärdiga scener och ger sina gestalter tydliga och lättigenkännliga karaktärsdrag.
Berättelsen kännetecknas av anspänning och ett starkt framåtdriv. Historien kör på i höga varvtal med korta kapitel och snabba perspektivbyten.
Vissa saker upprepas och repeteras rätt så ofta, och jag undrar om det har att göra med genren eller med att texten är anpassad för ljudboksformatet och en lyssnare som kanske inte alltid är fullt fokuserad på berättelsen?
I början konstaterade jag att det finns element i berättelsen som känns lite osannolika. Det handlar framför allt om bakgrundshistorier som kan te sig långsökta och som inte riktigt får en tillfredsställande eller fullgod förklaring.
Det vilar någonting sagolikt över det hela, och i slutändan är väl också Hem till Halsterö en slags sagofantasi för vuxna. En saga som gör det omöjliga möjligt, en spegel för vår önskan om att kunna strunta i konventioner och lita på våra innersta drömmar.