76-åriga Kirsti Nordlund är ett undantagsfall, eftersom hon håller på att flytta från ett serviceboende med dygnetruntvård för äldre tillbaka till sitt eget hem.
Personalen på servicecentret Ilolansalo i Salo minns inte något annat liknande fall under sin karriär.
Ännu mer överraskande är att Nordlund förra våren hann flyttas till palliativ vård i livets slutskede på hälsocentralssjukhuset. Yle har sett läkarens anteckning om beslutet om palliativ vård i livets slutskede, vilket upphävdes en vecka senare.
Det kunde finnas fler liknande framgångshistorier om man inom äldreomsorgen skulle fästa mer uppmärksamhet vid att stödja funktionsförmågan och rehabilitering.
Det tror forskardoktor Sinikka Lotvonen från GeroNursing Centre vid Uleåborgs universitet, där man forskar i effekterna av vård som främjar rehabilitering av äldre.
Att flytta hem från ett serviceboende är ovanligt, men enligt Lotvonen fullt möjligt när orsaken till vården är nedsatt rörelseförmåga och sämre allmäntillstånd. Ofta underskattas ändå de äldres möjligheter till rehabilitering.
– Det finns ingen åldersgräns för rehabilitering. Musklerna stärks när de används, säger Lotvonen.
Extremt ovanligt att ett beslut om palliativ vård tas tillbaka
Att stödja äldres funktionsförmåga är ingen liten sak. Enligt statistik från Sotkanet som upprätthålls av Institutet för hälsa och välfärd THL vårdas var tredje person som fyllt 75 år i någon period på sjukhus.
Enligt Sinikka Lotvonen borde rehabiliteringsfrämjande vård ökas särskilt på sjukhus och vårdavdelningar.
– Om rörelseförmågan redan varit svag när man hamnat på sjukhus, kan den försämras på ett par veckor så att det inte längre är möjligt att klara sig självständigt hemma, säger Lotvonen.
Just så gick det för Kirsti Nordlund. På vårdavdelningen drabbades Nordlund av flera infektioner i rad, vilket ledde till att hennes allmäntillstånd kollapsade. Situationen såg så dålig ut att läkaren i april fattade beslut om palliativ vård. De anhöriga kallades till sjukhuset för att ta farväl.
– Att mamma överhuvudtaget är vid liv är något av ett mirakel. Jag kunde aldrig ha föreställt mig att hon skulle kunna flytta tillbaka hem, säger sonen Timo Virtanen.
Överläkare Juho Lehto, professor i palliativ medicin vid Tammerfors universitet, bekräftar att det är extremt ovanligt att upphäva ett beslut om palliativ vård. Beslut om palliativ vård fattas när läkaren bedömer att döden är nära och att man inte längre kan bota någon genom behandling.
– Läkarens prognos träffar inte alltid rätt, och ibland kan patientens situation mot förmodan vända till det bättre, säger Lehto.
Enligt Sanna Maula, överläkare för palliativa centret och hemsjukhusen inom Egentliga Finlands välfärdsområde Varha, finns det ingen statistik över upphävda beslut om palliativ vård. Också enligt henne sker upphävande av beslut om palliativ vård ytterst sällan.
Funktionsförmågan har stor betydelse för människovärdet
När Kirsti Nordlund flyttade till serviceboendet i juli var hennes hälsotillstånd bättre. Fysiskt var hon ändå i mycket dålig kondition.
I början lyftes hon från sängen till rullstolen med hjälp av en personlyft. Hon behövde också hjälp med att äta.
– Jag låg där på sängen, och benen steg tio centimeter från madrassen. Det var utgångspunkten, säger Nordlund.
Nyckelpersonen blev fysioterapeuten Johanna Taka-Anttila som arbetar på Ilolansalo och såg hopp i en hopplös situation. Enligt henne borde Kirsti Nordlund inte vara en sängliggande patient. Även Nordlund själv var extremt motiverad för rehabilitering.
Hon blev övningsklient för en fysioterapeutstuderande, vilket innebar att hon fick träffa fysioterapeuten oftare än normalt. Enligt Taka-Anttila är det en delorsak till att rehabiliteringen har varit så snabb.
En personlig rehabiliteringsplan utarbetades för Nordlund. Den omfattade bland annat muskelstärkande övningar med motionscykel, gummiband, kettlebell och bollövningar. I början behövde Nordlund framför allt uppmuntran, eftersom hon blivit rädd efter sitt fall.
Det första framsteget skedde när Nordlund med egen kraft kunde resa sig upp och sätta sig på sängkanten. Därefter lärde hon sig att stå och stödja sig mot rullatorn.
Under ett halvår har hon lärt sig att gå med stöd och rullstolen har bytts till en mindre storlek.
– Att själv kunna sätta sig på en duschstol istället för att ligga och bli duschad i sängen är en verkligt betydelsefull sak för invånarens värdighet, något som vi andra inte ens förstår, Ilolansalos servicerådgivare Pasi Mäenpää.
Flytten hem hägrar
Rehabiliteringsfrämjande vårdarbete kräver enligt forskardoktor Sinikka Lotvonen inte fler anställda utan en förändring i verksamhetskulturen.
Vardagen i vårdhem är ofta passiviserande, trots att den inte behöver vara det.
Rehabiliterande vård nämns enligt Lotvonen i vårdhemmens reklam och strategier. Praxis varierar ändå, och vården baseras ofta inte på en bedömning av klientens funktionsförmåga, den är inte målinriktad eller systematisk.
Alla vårdhem har inte ens en egen fysioterapeut som gör rehabiliteringsplaner för klienterna.
– Att stödja rörlighet och aktivitet borde vara en lika viktig del av vården för äldre som läkemedelsbehandling, mat och hygien. Av någon anledning glömmer man ofta ändå bort att stödja funktionsförmågan och det anses inte vara viktigt, säger Lotvonen.
Kirsti Nordlund berömmer vårdarnas yrkesskicklighet, men måste ibland påminna om att de inte ska hjälpa henne för mycket.
– Jag har varit tvungen att säga att jag ber om hjälp om jag behöver det. De är så vana vid att hjälpa att det nog kommer naturligt, säger Nordlund.
I Nordlunds vårdplan har det antecknats att vårdarna ska låta henne gå varje dag. Flytten hem blir möjlig när gången blir säkrare.
Tanken på det ger henne tårar i ögonen.
– Jag har betalat ett års bolagsvederlag i den fasta tron att jag ännu kommer hem. Det känns helt underbart.
Artikeln är en översättning av Yle Uutisets artikel Saattohoitopäätöksen saanut Kirsti Nordlund ei kuollut vaan palaa kotiin – fysioterapeutti kertoo, miten ihme tehtiin, skriven av Heinimaija Hirvonen. Artikeln är översatt av Linus Hoffman.